Hejsan,
som rubriken antyder så tror jag stenhårt på att ibland behöver man vara lite negativ för att något ska bli bra. Lite pessimist behöver i alla fall jag vara. I X antal månader har jag varit missnöjd med allt. Jobb, utseende, beteende, framtiden, kärleken - you name it, I was unsatisfied. Sedan hände det, jag råkade färga mitt hår mörkt (låter skittöntigt, men jag spårar min förändring till färgbytet) och helt plötsligt blev jag motiverad till livet igen. Jag gjorde upp planer i huvudet för hur jag skulle börja träna, jag lovade mig själv att gå tillbaka till den Stinha som föddes i USA, framtiden kändes inte helt hopplös och kärlekn, ja... den finns ju där, även om den är nästan 500 mil bort så finns den där.

Jobbet har också blivit mycket bättre, jag vet inte om det beror på att jag har ändrat attityd eller för att jag märker hur mycket familjen tycker om mig, jag tror mest på det sistnämnda, men det känns inte så tungt längre. Det är skoj att vara Ciara när hon inte skriker, vilket hon inte gör längre, i alla fall inte när hon är med mig. Aofie gråter inget alls längre och de lyssnar och beter sig så som jag vill att de ska. Vilket leder till att jag blir snällare och då blir de snällare. Det blir som en god cirkel. Livet känns ganska bra, känns som att jag börjar få koll på läget igen. Nu ska jag bara börja utreda varför min mage gör ont hela jävla tiden.... Jag är för gammal för att ha kolik va?